Den morgonen var precis som hundratals andra före den – klar, lite stressig, med doften av kaffe och färskt bröd från bageriet tvärs över gatan.
Solen sken genom persiennerna och målade tunna gyllene ränder på väggarna. Jag gjorde mig redo för jobbet och tog som vanligt en klunk kallt kaffe, när bussen plötsligt körde iväg precis framför mig.
Jag var sen.
Fem minuter.
Ynka fem minuter.
Jag var arg på mig själv, på allt – på klockan, på trafikstockningen, på att jag inte hade gått lite tidigare.
Jag stod vid busshållplatsen med en mapp med papper i händerna och kände en droppe svett rinna nerför kinden – antingen från värmen eller från irritationen.
En kvinna med en hund gick förbi och doftade av jasmin och damm.
Jag tittade upp – solen sken rakt in i mina ögon och plötsligt verkade allt omkring mig sakta ner.
Det var som om dagen själv ville säga: ”Stanna.”
Ett par minuter senare hörde jag sirener.
Först långt borta, sedan närmare.
Folk började vända sig om, några sprang.
Jag förstod inte omedelbart vad som hade hänt förrän jag såg rök ovanför vägen där min buss skulle passera.
Den hade kolliderat med en lastbil i en kurva.
Flera bilar blockerade vägen, någon skrek, och jag stod fortfarande kvar vid busshållplatsen, med händerna som blev kalla och en konstig känsla av att tiden hade stannat.
Jag skakade.
Inte av rädsla, utan av insikt. Av insikten om hur skört livet är.
Hur ödet ibland tyst drar i din ärm och tvingar dig att sakta ner, stanna kvar, andas ut.
Den kvällen gick jag långsamt hem och märkte för första gången på länge hur luften doftade, hur mjukt solnedgången glödde, hur barnen skrattade på gården.
Plötsligt blev varje liten sak värdefull, precis som att andas.
Sedan dess blir jag inte längre arg när jag är sen.
För jag vet att ibland är det bara livets sätt att säga:
”Vänta. Det är inte dags än.”
