Livet i denna gamla byggnad var förutsägbart och händelselöst. Hissen var ofta ur funktion, lamporna flimrade och grannarna grälade om sopor och reparationer. Ingen brydde sig särskilt mycket om något – tills konstiga saker började hända.
Varje morgon märkte de boende samma sak: en flock duvor samlades vid samma fönster på tredje våningen. Fåglarna satte sig på fönsterbrädan, hoppade omkring och verkade vänta på något. Även när folk försökte jaga bort dem kom de tillbaka om och om igen. Folk skrattade och sa att de hade hittat en ”duvmatningsplats”. Men dag efter dag upprepade sig scenen och spänningen ökade.
Vissa boende började spekulera. Vissa hävdade att en gammal kvinna bodde där och matade fåglarna med bröd. Andra viskade att ingen hade setts i lägenheten på länge och att något annat lockade duvorna. Stämningen i trapphuset blev alltmer spänd: fåglarna cirklade och flaxade med vingarna så högt att man kunde höra dem även på natten.
En dag bestämde sig grannarna för att ta reda på sanningen. Flera personer gick fram till dörren till lägenheten. De knackade, väntade – men ingen svarade. Då tog någon mod till sig och föreslog att de skulle titta in genom fönstret från gården. Personerna gick runt huset, ställde sig under fönstret, lyfte upp ramen och tittade försiktigt in.
I rummet stod ett gammalt träbord täckt med papper. På fönsterbrädan låg dussintals gula kuvert. Fåglarna landade direkt på dem, som om de visste att det fanns något viktigt inuti. De boende kunde inte tro sina ögon när de såg att kuverten var fyllda med brev – gamla brev med blekta frimärken, adresserade till olika personer.
Senare visade det sig att lägenhetens ägare var en brevbärare som hade försvunnit för många år sedan. Istället för att dela ut breven hade han i hemlighet förvarat dem i sitt hem. Han hade tydligen tränat duvorna att bära små lappar – flera små kapslar för meddelanden hittades i rummet.
Historien spred sig i hela grannskapet. De boende kunde inte tro att någon annans korrespondens hade förvarats precis under deras näsor i alla dessa år, och att duvorna bokstavligen hade vaktat den och återvänt till fönstret om och om igen.
Och sedan dess, när fåglarna cirklar över huset igen på morgnarna, utbyter folk bara blickar. När allt kommer omkring förstod ingen riktigt vad det var som höll flocken vid detta fönster – lukten av papper, minnet av ägaren… eller något annat.
