Jenny Alversjö hade lett en fyra timmar lång sändning om ett allvarligt nyhetsläge. När hon sedan öppnade jobbmejlen väntade synpunkter på hennes kläder. Tittare tyckte att kostymen var tråkig och att hon borde klä sig mer kvinnligt. Nu markerar programledaren mot kommentarerna – och berättar varför plaggen betyder betydligt mer för henne än tittarna kanske förstår.
Bakom hennes hållning finns erfarenheter som förändrat synen på både livet och den egna tryggheten. För snart sju år sedan drabbades Nyhetsmorgon-profilen av en stroke. När hon berättade om händelsen i en tv-intervju 2024 beskrev hon en plötslig och oerhört intensiv smärta i huvudet, som om någon hade stuckit en dolk rakt ner i det.
På sjukhuset upptäcktes en kärlmissbildning i hjärnan, en så kallad AVM, som hade brustit. Jenny har berättat att en större bristning hade kunnat innebära att hon dog omedelbart. Hon överlevde, återhämtade sig och kunde så småningom återvända till arbetet framför kamerorna. I dag leder hon bland annat Nyhetsmorgons söndagssändningar.
Men under 2024 inträffade ännu en skrämmande händelse. Jenny befann sig i publiken på en gala när hon plötsligt kollapsade och behövde föras till sjukhus med ambulans.
Vad som låg bakom det sjukdomsfallet har hon inte berättat offentligt. Efteråt meddelade hon däremot att hon hade fått bra vård och återhämtat sig snabbt. Någon närmare förklaring till kollapsen har hon inte lämnat.
Jenny har beskrivit hur erfarenheterna fått henne att bli bättre på att uppskatta livet. Nu sätter hon också ord på en annan gräns: hur mycket utrymme andras hårda omdömen om hennes utseende ska få ta.
I en personlig krönika berättar hon om en arbetsmorgon då rapporteringen handlade om en skottlossning vid Vita husets korrespondentmiddag. Det planerade programmet behövde göras om, besluten måste fattas snabbt och kraven på att uppgifterna skulle bli rätt var höga.
I ett sådant läge hade klädvalet en praktisk betydelse för henne. Hon valde en stilren, välsittande kostym för att känna sig säker och kunna koncentrera sig på uppgiften. Tanken var att nyheterna skulle stå i centrum och att hon själv skulle kunna vara närvarande och professionell genom sändningen.
Efter fyra timmar framför kamerorna gick hon igenom responsen i jobbmejlen. Där fanns arga meddelanden om hennes garderob. Några ansåg att kläderna var för tråkiga, andra efterlyste plagg som de uppfattade som mer kvinnliga.
Även på sociala medier förekom grova påhopp. En person jämförde hennes utseende med något en häst hade lämnat efter sig. Kommentarerna handlade alltså inte om hur hon hade genomfört intervjuerna eller hanterat nyhetsläget, utan om hur hon såg ut.
Det är den prioriteringen Jenny vänder sig mot. Hon beskriver en upptagenhet vid kvinnors hår, kroppar och kläder, där deras kunskap och arbete riskerar att hamna i bakgrunden. För henne har kostymen blivit ett personligt kännetecken och ett stöd under direktsändningar som kräver fullt fokus.
Samtidigt har relationen till kläder fått ett större djup efter hjärnblödningen. När Jenny återvände från sjukskrivningen bar hon en vit kostym. Vid en gala därefter valde hon en böljande lila klädsel. De plaggen blev förknippade med att återvända och våga ta plats igen.
Hon beskriver därför kläder som något som kan ge skydd, nästan som en rustning. Det handlar om identitet och om känslan av att stå stadigt i ett utsatt ögonblick. Ett plagg kan bära en betydelse som inte syns för den som bara betraktar det utifrån.
Därför tänker Jenny inte ursäkta sitt klädintresse. Efter kommentarerna om hennes kropp, hår och hur kvinnlig hon borde vara står hon fast vid att själv få bestämma vad hon bär. Hon vet vad kläderna har betytt för henne, både under återkomsten efter sjukdomen och i arbetet med svåra nyheter.
Hennes markering handlar till sist om vem som ska få definiera en kvinnlig programledares yrkesroll. Ska Jenny Alversjö verkligen behöva försvara sina byxor efter fyra timmars nyhetsarbete?
Skriv gärna vad ni tycker om kommentarerna och hennes svar.
