Efter att ha sagt adjö till sin döende make lämnade Anna sjukhuset utan att ens märka tårarna som rann nerför hennes kinder. Hon gick långsamt, som om hennes ben inte längre ville lyda henne, och stannade slutligen mot byggnadens vägg för att hämta andan.
För bara sex månader sedan hade Mark varit en stark och självsäker man. Han hade skrattat, gjort upp planer, lovat att de hade ett långt liv framför sig. Anna hade trott honom utan tvekan. Han hade alltid funnits där för henne, beskyddat henne och alltid vetat vad han skulle säga.
Och nu låg han på intensivvårdsavdelningen. Ett vitt rum, kallt ljus, slangar, kablar, maskiner som andades åt honom.
”Allt kommer att bli bra”, viskade Mark medan hon kramade hans hand. ”Vi klarar det.”
Anna nickade, trots att hon visste att det inte var sant. Läkarna hade gjort det klart. Sjukdomen fortskred för snabbt. Ingen donator hade hittats. Det fanns knappt någon tid kvar.
Hon gick ut. Det var tidig vinter. Människor skyndade sig iväg med sina ärenden. Världen snurrade – som om ingenting hade hänt.
Anna satte sig ner på en bänk framför sjukhusbyggnaden och begravde ansiktet i händerna. Tårarna rann av sig själva. Hon försökte inte ens hålla tillbaka dem.
Efter några minuter blev det lite lättare. Hon tog ett djupt andetag och skulle precis resa sig upp när hon hörde röster bakom väggen.
När Anna insåg vad de pratade om, överväldigades hon av ren fasa. Fortsättning i första kommentaren.
—Hans fru är ändå inte aktuell som donator, — sa en av dem trött.
— Ja, siffrorna är dåliga. Det är verkligen synd… Och han har i princip inga andra alternativ.
Anna ryckte till. Hennes hjärta började slå snabbare.
—Vet du inte det? —fortsatte den andra kvinnan med dämpad röst. —Hans älskarinna var här igår. Hon testades.
– Allvarligt talat?
— Absolut. Hon passar in på alla sätt. Och hennes njurar är helt friska.
— Varför utförs inte operationen då? — frågade den förste.
— Patienten vägrade. Han sa att han hellre ville dö än att hans fru skulle få reda på om hans älskarinna.
För ett ögonblick var det tyst.
—Och en anonym donation? — tillade en osäkert.
— Vem vet… Han förblir envis. Och allt annat angår inte längre oss.
— Den stackars kvinnan…
Rösterna försvann, och Anna stannade, oförmögen att känna sina ben. Världen omkring henne tycktes stå stilla. Bara hennes hjärta bultade dovt i bröstet.
Anna tittade på dörren till intensivvårdsavdelningen och visste inte vad hon kände starkast – smärtan över att hennes man hade varit otrogen mot henne och ljugit för henne, eller hoppet om att han fortfarande kunde räddas.
