Jag såg honom första gången på sommaren – en dag när solen smälte asfalten och luften doftade av nyklippt gräs och uppvärmda staket.
Han stod utanför sitt hus, klädd i en blekt skjorta, och band noggrant ihop en stapel gamla tidningar. Det såg ut som om han förberedde dem inte för soporna, utan för ett museum.
Hans grannar tyckte att han var konstig. De sa att han aldrig slängde något.
Plastflaskor, lock, kartonger – allt förvarades i lådor med tydliga etiketter. ”2016”, ”våren 2018”, ”gamla brev”.
En gång frågade jag honom varför. Han log:
”Ingenting är skräp om man minns varför det kom till.”
Det var tyst inne i huset. Genom det halvöppna fönstret kom doften av papper, gammalt trä och något annat – något subtilt, som doften av tid.
På hyllorna stod burkar med knappar, gummiband och tygbitar. I hörnet stod lådor märkta ”från mamma”, ”skolan” och ”vinterdagar”.
Han sa att varje sak är ett spår, och att kasta bort den är som att radera en del av livet.
Jag lyssnade och tänkte: kanske kan han bara inte släppa taget om det förflutna.
Åren gick.
Huset blev gammalt, färgen flagnade, men han staplade fortfarande ”skräpet” i prydliga rader.
Grannarna skrattade, vissa klagade – de sa att han snart skulle ha ett lager. Men han nickade bara och sa:
”Allt detta kommer att komma till nytta, man vet bara inte när.”
En gång gick jag förbi och såg människor samlas på gården.
Kameror, mikrofoner, affischer. Jag gick närmare – det visade sig att staden hade utlyst en tävling om det bästa avfallsåtervinningsprojektet.
Han ställde ut sin samling – inte bara skräp, utan en hel installation som hette ”Tio år utan skräp”.
Varje flaska, varje pappersbit var en del av en historia: den här handlade om barndomen, den här om kärlek, den här om förlust.
Allt var märkt, rengjort, förvandlat till konst.
Folk stod tysta.
Vissa grät.
De tittade inte på skräp, utan på en människas liv, bevarat i saker som vi är vana att kasta bort.
En vecka senare var hans verk överallt i nyheterna.
Han erbjöds ett samarbete med stadsmuseet och ett stipendium för ett projekt om ”minnets nya ekologi”.
Jag besökte honom igen. Han hälsade mig med samma leende och sa:
”Ser du? Man behöver bara veta hur man inte ska kasta bort saker.”
Solen sken genom fönstret och lekte med reflexerna på glaset, och det verkade som om hela luften var fylld av ljus och historia.
