Det var en regnig kväll när min far öppnade dörren och såg en man stå på vår veranda. Han var genomblöt, jackan klibbade fast vid honom och vatten droppade från hans hår. Han såg utmattad ut, som om han hade gått mil efter mil i stormen. Min far, som var en man som inte kunde avvisa någon i nöd, frågade honom om han ville komma in och äta en varm måltid.
Mannens röst var låg, nästan hes. Han sa att han hade varit på resa, att hans bil hade gått sönder längre bort på vägen och att han inte hade någonstans att ta vägen. Min mamma tvekade, men min pappa insisterade. Vi hade alltid lärt oss att vara vänliga mot främlingar. Så vi dukade upp en extra tallrik vid bordet.
Till en början verkade allt normalt. Han åt tyst och lyfte knappt blicken. När min mamma frågade vart han var på väg gav han vaga svar. När jag frågade om hans familj sa han bara: ”De är borta nu” och bytte ämne. Det var något i hans sätt att säga det som gjorde att luften i rummet blev kallare.
Under middagen började jag lägga märke till små detaljer som gjorde mig orolig. Han verkade veta var saker och ting fanns i vårt kök. Han tog saltet utan att fråga. När min lillebror tappade sin gaffel böjde sig mannen ner för att plocka upp den, men istället för att ge tillbaka den stirrade han på honom lite för länge, som om han studerade hans ansikte. Min mamma försökte hålla igång konversationen, men min pappas leende började blekna.
Efter middagen tackade mannen oss artigt. Han sa att han borde gå, men stormen utanför rasade fortfarande, och min far erbjöd honom gästrummet för natten. Mannen accepterade med ett nick, men hans uttryck förändrades inte. Den natten kunde jag inte sova. Något med honom gnagde i mig.
Runt midnatt vaknade jag av ljudet av fotsteg i hallen. Långsamma, tunga steg som gick förbi min dörr. Jag kröp ur sängen och kikade genom springan. Mannen stod i hallen och stirrade på familjefotografierna på väggen. Hans hand dröjde vid en ram – ett gammalt foto av mina föräldrar som höll mig som bebis.
Jag frös till, för rädd för att röra mig. Efter vad som kändes som en evighet gick han tillbaka in i gästrummet och stängde dörren.
Nästa morgon var han borta. Sängen var snyggt bäddad, som om ingen hade sovit i den. Min far körde till den plats där mannen sa att hans bil hade gått sönder, men där fanns ingenting. Ingen bil. Inga spår i leran.
Senare samma dag hittade min mamma något på köksbordet. Det var ett fotografi, prydligt vikt på mitten. När hon öppnade det blev hon blek i ansiktet. Det var vi – vår familj – sittande runt middagsbordet kvällen innan. Men ingen av oss mindes att någon hade tagit bilden.
