När man är ung är det lätt att ge löften som känns orubbliga. Man tror att tiden aldrig kommer att förändra en, att bandet man har till någon kommer att bestå för alltid, oberoende av avstånd, ålder eller omständigheter. Det var precis så Emma och Daniel kände den kvällen de slöt sitt avtal.
Det var en varm sommarkväll. De satt på en sliten träbänk i stadsparken, delade på en glass och skrattade åt ingenting särskilt. Livet sträckte sig oändligt framför dem. Daniel skulle snart åka iväg för att studera vid ett universitet i en annan delstat, medan Emma drömde om att resa utomlands. Båda visste att de kommande åren skulle sprida dem åt olika håll.
”Om tio år”, hade Daniel sagt och ristat in datumet på bänkens undersida med sin nyckel. ”Oavsett vad som händer, så ses vi här.”
Emma skrattade men nickade. ”Om tio år. Samma plats, samma tid. Om du är sen är du skyldig mig en kaffe.”
De beseglade det med ett leende, och ett tag trodde de att världen skulle stå stilla tills den stunden kom.
Tio år är en lång tid. Emmas liv hade varit fyllt av äventyr, hjärtesorg och ansvar som hon aldrig hade kunnat föreställa sig den kvällen i parken. Hon hade rest, studerat och arbetat outtröttligt för att bygga upp det liv hon en gång drömt om. Men under alla dessa år glömde hon aldrig löftet.
När dagen äntligen kom klädde hon sig noggrant och valde en outfit som fick henne att känna sig som den version av sig själv som hon ville att Daniel skulle se. Hon gick till parken med en blandning av nervositet och spänning, med handen på sin telefon, även om hon hade motstått frestelsen att ringa eller skicka ett meddelande till honom i förväg. Det magiska med pakten var att den var outtalad, oplanerad – bara ödet kunde avgöra om de båda kom ihåg den.
När hon nådde bänken slog hennes hjärta ett extra slag. Den var fortfarande där, väderbiten men stadig, med svaga märken inristade under där Daniel hade graverat datumet. Hon strök med handen över träet och log, som om hon rörde vid en del av deras ungdom.
Hon satte sig och väntade.
Till en början fick varje figur i fjärran hennes puls att slå snabbare. En man i kostym, en joggare, till och med en pojke med blommor – för ett ögonblick föreställde hon sig att var och en av dem var Daniel. Men varje gång sjönk besvikelsen in.
Timmarna gick. Den ljusa eftermiddagen övergick i en gyllene kväll, och fortfarande hade han inte kommit. Emma kollade tiden om och om igen och försökte hålla fast vid hoppet.
Just när hon var på väg att gå, kom en äldre man i parkuniform långsamt gående mot henne. Hans händer var hårdnade, hans ansikte väderbitet, men hans ögon utstrålade en vänlig mildhet.
”Är du Emma?”, frågade han mjukt.
Hon stelnade till. ”Ja… hur vet du vad jag heter?”
Mannen sträckte sig in i sin rock och tog fram ett kuvert. Papperet såg slitet ut, som om det hade burits omkring länge.
”Det här är till dig”, sa han. ”Jag lovade en ung man att ge det till den som kom hit idag. Han bad mig för flera år sedan att hålla utkik efter dig.”
Hennes händer darrade när hon tog emot brevet. Hennes namn stod skrivet på framsidan med en handstil som hon genast kände igen. Daniels.
Hon höll andan. Hon ville öppna det omedelbart, men en del av henne var livrädd för vad hon skulle hitta inuti. Varför var han inte här själv?
Den gamle mannen nickade sympatiskt och gick iväg, lämnande henne ensam med kuvertet.
Med darrande fingrar rev Emma upp det. Inuti låg ett vikt papper med linjer, av den sort som man brukade använda för att skicka lappar till varandra i high school. Hon veckade ut det långsamt och började läsa.
”Kära Emma,
Om du läser detta betyder det att jag inte kunde hålla min del av löftet som jag ville. Var inte arg och var inte ledsen för länge. Jag har minns varje dag. Jag ringade in detta datum i alla mina kalendrar och räknade ner dagarna som ett barn som väntar på jul.
Men livet hade andra planer för mig. Jag blev sjuk och läkarna sa att jag kanske inte skulle klara mig så här långt. Ändå vägrade jag att ge upp hoppet. Jag sa till mig själv att jag åtminstone måste hålla ut tills den dag jag kunde träffa dig igen. Du var alltid mitt ljus – den enda personen som fick mig att tro på något större än mig själv.
Om du är här betyder det att du också kom ihåg. Och det betyder allt för mig. Jag önskar att jag kunde sitta bredvid dig på den där bänken och skratta som vi gjorde när vi var unga. Jag önskar att jag kunde se hur ditt leende har förändrats eller höra hur din röst låter efter alla dessa år.
Jag kan inte vara där personligen, men du ska veta att jag är med dig i anden. Jag hoppas att livet har varit snällt mot dig, och om det inte har varit det, hoppas jag att det fortfarande kommer att bli det. Fortsätt att leva, drömma och skratta för oss båda.
För alltid din,
Daniel”
När hon hade läst klart var Emmas kinder våta av tårar. Hon tryckte brevet mot bröstet och gungade lätt, som om det skulle kunna föra honom närmare. Kvällsbrisen susade genom träden, och för ett ögonblick kunde hon nästan känna honom sitta bredvid sig.
Hon stannade kvar på bänken tills solen helt hade sjunkit under horisonten. Konstigt nog kände hon sig inte ensam längre. Löftet hade i en mening brutits, men i en annan hade det hållits. De hade båda dykt upp – den ene i kropp, den andre i ande.
När hon äntligen reste sig och gick därifrån visste hon att hon skulle bära med sig det brevet, och honom, resten av sitt liv.
