Christina Schollin, 88, har familj, vänner och nya projekt att se fram emot. Ändå finns en saknad som inte försvinner när kalendern fylls. Efter mer än 60 års äktenskap med Hans Wahlgren försöker hon hitta sin egen vardag – utan personen hon brukade dela den med.
När Christina besöker Nyhetsmorgon blir samtalet om maken känslosamt. Hon berättar om arbetet med att leva ensam och om längtan efter något som tidigare var självklart: att ha någon nära att prata och skratta tillsammans med.
Christina och Hans fick fyra barn tillsammans, Peter, Niclas, Pernilla och Linus Wahlgren. Efter att Hans gått bort i cancer har hon behövt vänja sig vid ett hem där deras gemensamma rutiner inte längre finns kvar.
Hon har tidigare förklarat att en stor familj och många vänner inte kan ersätta närheten till en livspartner. Det är framför allt i de vanliga stunderna som frånvaron blir tydlig.
– Jag har inte någon som jag vaknar med på morgonen och säger god morgon till, som jag löser korsord tillsammans med, någon som jag äter frukost med och vi delar alla bekymmer om barnen och barnbarnen. Jag är ensam, har hon berättat.
Hans förstod att hon skulle behöva en utmaning
Under tv-besöket pratar Christina med Jenny Strömstedt om sin nya bok Tankar i tredje akten. Där skildrar hon sitt liv och sin långa karriär, och Hans har också en plats i bokens sista del.
När hon berättar om hans stöd mot slutet av livet blir hon tårögd. Hon minns hur han uppmuntrade henne att anta utmaningen, med en förståelse för vad den skulle kunna betyda för henne framöver.
Christina beskriver honom som insiktsfull. Han förstod, säger hon, att hon skulle behöva något att ta sig an.
Samtalet går vidare till hur det har varit att försöka skapa ett eget liv efter så många år tillsammans. För Christina finns inget enkelt svar och ingen punkt där omställningen är färdig.
– Det är ett pågående arbete. Jag är ju tvungen att lära mig att vara ensam. Att lära mig det nya livet.
Försöker se framåt – men saknar någon att dela besluten med
Mitt i sorgen finns också en nyfikenhet. Christina vill upptäcka vad den nya tillvaron kan innebära och lära sig att klara vardagen på egen hand.
Hon försöker samtidigt komma ifrån tanken att allt skulle vara annorlunda om hon bara hade någon vid sin sida. Det arbetet går framåt, berättar hon, även om ensamheten fortfarande känns.
När Jenny frågar vad som är svårast med att vara själv svarar Christina först med ett skratt:
– Det är tråkigt framförallt.
Sedan förklarar hon vad hon menar. Hennes liv saknar varken innehåll eller möjligheter. Tvärtom känner hon tacksamhet över allt som händer och över de utmaningar och uppgifter som väntar.
Det hon saknar är någon att dela det med. Att själv behöva fatta varje beslut blir tungt när det inte längre finns en självklar person att diskutera med. Och längtan handlar lika mycket om glädjen som om bekymren.
– Men det är tråkigt att ta alla beslut själv och inte ha någon att prata med. Inte ha någon att skratta med. Jag vill så gärna ha någon att skratta med, säger hon.
Christina fortsätter att ta sig an nya saker och beskriver att livet på egen hand gradvis går bättre. Samtidigt är hon tydlig med att ett innehållsrikt liv inte tar bort behovet av närhet. Varför förväntas den som har stor familj och fullt upp vara nöjd, när ingen av dem finns där vid frukostbordet?
Dela gärna era tankar i kommentarerna.
