När räkningarna blev för många tog Christina Schollin och Hans Wahlgren till en lösning som de höll inom familjen. De lånade ur barnens sparande. I sin nya självbiografi Tankar i tredje akten berättar Christina, 88, hur långt paret ibland behövde gå för att klara utgifterna. Vissa dagar var det flaskpanten som gjorde att de hade råd att köpa mat.
”Det hände att vi pantade flaskor för att ha råd att köpa mat. En annan nödlösning när räkningarna hopade sig var att låna pengar från våra barns sparkonton – men vi var alltid noga med att sätta tillbaka pengarna på deras bankböcker när vi fått lön.”
Det stora röda huset på Norra Lagnö var familjens hem i över sex decennier. Där byggde skådespelarparet upp det familjeliv som så många förknippar med namnet Wahlgren. För Christina och Hans var huset också en utgift som skulle täckas av två osäkra frilansinkomster. Med fyra små barn att försörja kunde tankarna på nästa räkning hålla dem vakna om nätterna.
”När barnen var små kunde ekonomin hänga som ett orosmoln över oss. Inkomsterna för frilansande skådespelare är minst sagt osäkra. Många var nätterna när Hans och jag låg vakna av oro, utan att veta om vi skulle klara räkningarna och amorteringarna på huset.”
En tanke skrämde dem särskilt. Om pengarna fortsatte att tryta kunde de behöva lämna sitt hem. Christina återger oron med en mening som visar vad som stod på spel för dem.
”Tänk om vi skulle bli tvungna att sälja vårt älskade stora röda hus!”
Christina och Hans levde tillsammans i 65 år. Under den tiden vande sig omgivningen vid bilden av den glada och framgångsrika familjen Wahlgren-Schollin. I boken berättar Christina hur mycket som rymdes bakom det där leendet, också under åren då familjen utåt kunde se ut att ha allt på plats.
”Under de sextiofem år som jag och Hans har levt tillsammans har vi periodvis haft det tufft. Utåt sett har familjen Wahlgren-Schollins liv kanske framstått som helt perfekt. I alla fall för dem som lärt känna oss genom alla de tidningsartiklar vi figurerat i. Men det fanns ett annat liv, bakom den offentliga bilden av den leende familjen.”
Samtidigt som de oroade sig för vad nästa lön skulle räcka till försökte båda hålla igång sina skådespelarkarriärer och få vardagen med fyra barn att fungera. ”Ja, det var svårt ibland, när vi dessutom skulle få ihop två karriärer och en vardag med fyra barn.” När lönen väl kom skulle också det som lånats sättas tillbaka. Barnens sparpengar blev på så vis ännu en sak för föräldrarna att hålla reda på när ekonomin redan var pressad.
Skriv gärna vad ni tycker i kommentarerna. Är det försvarbart att ta av barnens sparpengar för att betala familjens räkningar, eller går gränsen där även om varenda krona betalas tillbaka?
