Charlotte Perrellis familj har under flera år levt med en sorg som saknar enkla lösningar. Pappan Berths demens har förändrat både hans personlighet och relationen till de närmaste. När situationen till slut blev ohållbar tvingades familjen fatta ett beslut som lämnade artisten i tårar.
Berth har sedan länge KOL, men för ungefär ett år sedan började han visa ytterligare symtom. Undersökningarna ledde till beskedet att han även hade Hashimotos sjukdom, en sjukdom som påverkar sköldkörteln.
Det kom ovanpå flera andra allvarliga hälsoproblem. Familjen hade redan kämpat länge med hans demens och två olika cancerdiagnoser, en i urinblåsan och en i prostatan. För Charlotte och hennes anhöriga innebar varje nytt besked ännu en påfrestning i en redan tung vardag.
Förändringen började med små tecken
Demenssjukdomen slog inte till plötsligt. I stället märkte familjen gradvis att Berth började förändras. Till en början handlade det om mindre händelser i vardagen som kunde vara lätta att förklara bort.
Med tiden blev signalerna tydligare. Humöret skiftade, reaktionerna förändrades och personligheten blev inte längre densamma som familjen var van vid. Det blev allt svårare att blunda för att Berth behövde mer hjälp än vad de närstående kunde ge honom hemma.
Kampen om hjälpen slutade i tårar
I dag bor Berth på ett demensboende i Täby, men beslutet föregicks av en lång och plågsam process. Familjen försökte få kommunen att förstå hur allvarligt läget hade blivit, samtidigt som de behövde övertyga Berth om att han inte längre kunde bo kvar hemma.
Charlotte har berättat hur förnedrande det kändes att som offentlig person ringa handläggaren, gråta och vädja om hjälp. Familjen ville också att Berth skulle bli av med körkortet eftersom de fruktade att någon kunde bli påkörd.
Situationen hade nått en punkt där de inte längre klarade av att ansvara för honom i hemmet. Samtidigt reagerade Berth med ilska och ringde för att skrika att familjen var elak och hemsk.
Orden träffade hårt. Trots att beslutet fattades av omsorg började de närstående själva tvivla. De frågade sig om de verkligen gjorde rätt, samtidigt som riskerna med att låta allt fortsätta som tidigare hade blivit omöjliga att bortse från.
Familjen lämnar honom inte ensam
Flytten till boendet har gett Berth den vård han behöver, men den har inte gjort sorgen mindre. Familjen har därför ordnat det så att någon besöker honom varje dag.
Bandet mellan Charlotte och hennes pappa finns fortfarande kvar, men det har fått en helt annan form. Hon sörjer personen han var innan sjukdomen förändrade honom och beskriver upplevelsen som ett slags avsked, trots att han fortfarande finns i hennes liv.
Demensen har präglat familjen i sex år. För Charlottes yngste son Alvin, som är sju och ett halvt år, finns inga egna minnen av en frisk morfar. Den personlighet Berth har i dag är den enda version av honom som pojken känner.
Charlotte bär därför både kärleken till sin pappa och saknaden efter mannen han en gång var. Familjen gjorde det smärtsamma valet för att skydda honom och andra, men skulden och tvivlet försvann inte med flytten. Är det rätt att rädda en sjuk förälder mot hans egen vilja, även när han upplever familjens omsorg som ett svek?
Det här är en situation som väcker starka känslor. Berätta gärna vad ni tänker i kommentarerna.
