Carola Häggkvist har stått på scen i över fyra decennier. Nu får hon reaktioner på något betydligt mer personligt än ett framträdande: sin egen berättelse om åren då karriären tog fart. Första delen av självbiografin har varit ute i några veckor och fått fina recensioner. På sociala medier berättar Carola hur mycket mottagandet betyder för henne.
Boken kom i samband med att hon fyllde 60 år. Då släpptes också dokumentären Carola!, som tillsammans med självbiografin Jag är Carola ger publiken två sätt att blicka tillbaka på hennes långa tid i offentligheten. Sedan genombrottet i Melodifestivalen 1983 har hon behållit en stor publik över hela Sverige, även under perioder då hon inte stått på scen.
Jubileumsåret har också fört med sig en stor förändring i familjen. Sonen Amadeus har blivit pappa för första gången, och Carola har därmed blivit farmor. När hon själv fyllde 60 delade hon en hälsning på sociala medier där hon uppmanade följarna att uppmuntra varandra och leva med och för varandra, till Guds ära.
Посмотреть эту публикацию в Instagram
Den första delen av självbiografin heter Frigörelsen. Där går Carola tillbaka till sina första år i musikbranschen och berättar vad som pågick bakom kulisserna medan framgångarna avlöste varandra. Läsarna får följa den unga artisten under åren då hon blev ett välkänt namn, med hennes egen återblick på det som hände vid sidan av scenen.
I sitt inlägg lyfter Carola fram att flera recensenter har uppskattat arbetet bakom boken och nyanserna i berättelsen. Hon återger också omdömet att boken, med sin skildring av flera decennier av svensk musikhistoria, skulle förtjäna en plats i varje skandinaviskt hem. Själv tackar hon för de generösa orden och vill gärna veta vad läsarna fortfarande tänker på när de har läst sista sidan.
Trots att boken redan hunnit få både läsare och recensioner skriver Carola att det fortfarande känns nästan overkligt att den faktiskt är ute. Efter alla år då publiken har kunnat följa hennes karriär får hon nu höra vad som dröjer sig kvar när människor har tagit del av hennes version av de första åren.
Skriv gärna vad ni tycker i kommentarerna. Förtjänar Carolas självbiografi att läsas som svensk musikhistoria, eller väger stjärnans namn tyngre än själva berättelsen?
