”Två vänner, ett tak – vad kan gå fel?” 🏠😳 Vid 60 års ålder trodde vi att det skulle vara perfekt att bo tillsammans… tills verkligheten slog till. Se hur det hela utvecklade sig i artikeln nedan 👇
Min vän och jag är båda i 60-årsåldern. En dag satte vi oss ner, diskuterade igenom allt och bestämde oss – varför inte flytta ihop och hyra ut en av våra lägenheter?
Förväntningarna
Vi såg så många fördelar:
- Vi är båda singlar, och i den här åldern är det inte enkelt att hitta en partner. Om vi någonsin skulle göra det, kunde vi alltid se över bostadssituationen igen.
- Våra barn och barnbarn bor långt borta, så de skulle vara glada att vi inte var ensamma.
- För många år sedan delade vi en bostad när jag hade ett litet barn, och även om det inte alltid var lätt, så klarade vi det.
- Att bo tillsammans skulle hålla oss sysselsatta – städa, laga mat och till och med planera kulturella utflykter.
- Ekonomiskt skulle vi dela på utgifterna och samtidigt hyra ut en lägenhet, vilket skulle ge oss extra inkomster.
- Och kanske viktigast av allt, vi skulle alltid ha någon i närheten om någon blev sjuk eller om det uppstod en nödsituation.
Det lät som den perfekta planen.
Verkligheten
Vår första oenighet uppstod snabbt: vilken lägenhet skulle vi bo i? Vi ville båda stanna kvar på bekant mark. Till slut gav jag efter, men inte utan strid – jag ville inte att hon skulle tro att jag alltid var den som kompromissade.
Nästa problem var våra saker. När jag började flytta mina tillhörigheter klagade hon på att jag hade för mycket skräp. Jag var orolig för att lämna saker kvar hos hyresgästerna, så vi hyrde ett garage för att förvara det som inte fick plats.
I början kände jag mig mer som en gäst i hennes hem än som en jämbördig partner. Våra vanor kolliderade – hon gillade att förvara städgrejer på ett ställe, jag föredrog ett annat. Hon älskade vissa maträtter som jag inte gillade, men jag höll tyst och anpassade mig.
Sedan kom det verkliga problemet: sömnen. Jag har lätt för att vakna, och hon somnar med TV:n på. Även med öronproppar hade jag svårt att vila.
Vi försökte kompromissa, men sakta men säkert hopade sig småsakerna. Till slut blev hon irriterad och slutade till och med prata med mig i flera dagar. Jag grubblade över vad jag hade gjort fel tills jag en kväll brast ut i gråt. Hon grät också och erkände att hon inte ens visste varför hon var så irriterad.
Då insåg jag att människor behöver sitt eget utrymme och sina egna regler. Att bo tillsammans hade belastat vår vänskap för mycket. Vi sa upp hyreskontraktet, flyttade tillbaka till våra egna lägenheter och genast kändes vår relation lättare och gladare.
Ibland är det bättre att träffas ofta som vänner än att dela tak.
👉 Vad tror du – skulle du någonsin prova att bo med en nära vän senare i livet?
