Hon gifte sig med en professionell dansare och såg framför sig att de skulle dansa tillsammans. Men Emilio Ingrosso ville inte längre. Efter skilsmässan berättar Åsa om ensamheten, den oväntade rädslan – och hur hon hittade tillbaka till något hon själv hade lagt åt sidan.
Tidigare i år blev det känt att Åsa och Emilio Ingrosso hade gått skilda vägar efter närmare 15 år tillsammans.
Sedan dess har båda behövt vänja sig vid en vardag utan den andra. För Åsa innebar separationen början på ett nytt kapitel, men omställningen blev inte så enkel som hon först hade föreställt sig.
När hon under måndagen medverkade i ett morgonprogram för att prata om livet efter 50 berättade hon öppet om tiden efter uppbrottet. Där fanns både tankar om frihet och känslor som var betydligt svårare att möta.
Friheten i soffan blev inte som hon tänkt
Innan Åsa började leva ensam hade hon en ganska konkret bild av vad hon skulle uppskatta. Hon såg framför sig hur skönt det skulle vara att ha soffan för sig själv och kunna bestämma helt på egen hand vilket program hon ville titta på.
Men när den nya vardagen väl kom var det inte bara den efterlängtade friheten som märktes.
Till en början kände hon sig ensam. Att vara i sitt eget sällskap blev dessutom skrämmande på ett sätt hon inte hade räknat med.
Åsa beskrev hur hon tidigare hade varit upptagen med arbete och med att finnas där för andra. Barn och barnbarn hade tagit plats i livet, och hon var van vid att ha människor och uppgifter omkring sig.
När hon plötsligt skulle vara med bara sig själv kändes det därför inte särskilt roligt. Den egna tiden, som i tanken hade verkat så lockande, blev något hon behövde lära sig att hantera.
## Hon hade väntat på att de skulle dansa tillsammans
Samtidigt kom Åsa in på en annan del av livet som förändrades efter skilsmässan: dansen.
Hon har alltid tyckt om att dansa. För henne är det ett sätt att få utlopp för energi, och när hon hör musik hon verkligen gillar har hon svårt att stå still.
Ändå hade dansen fått allt mindre utrymme.
Åsa berättade att hon tror att det är lätt att hamna i ett sådant mönster i en relation. Man är trött, slår sig ned i soffan och blir kvar där. Hon funderade också över om hon själv hade varit mindre glad.
Just i hennes äktenskap fanns dessutom en förväntan som aldrig blev verklighet. Emilio var professionell dansare, och länge trodde Åsa att dansen skulle bli något de delade.
Hon hade föreställt sig att de skulle dansa ihop och att det skulle vara en gemensam del av deras liv.
Men enligt Åsa var Emilio färdig med dansen. Han var mycket trött på den och ville inte fortsätta.
Med tiden började hon själv tänka att hon kanske inte heller tyckte att det var så roligt längre. Tröttheten fick bli en anledning att avstå, och dansen lades åt sidan även för henne.
## Efter uppbrottet kom danslusten tillbaka
Efter skilsmässan återupptäckte Åsa intresset. Hon började dansa igen och tog igen sådant hon upplevde att hon hade missat.
Det nya livet har alltså rymt mer än en enda känsla. Ensamheten var svår i början, samtidigt som separationen gav henne möjlighet att återvända till något som länge hade varit viktigt för henne.
Dansen som hon en gång hade hoppats dela med Emilio blev till slut något hon hittade tillbaka till på egen hand.
Skriv vad ni tycker i kommentarerna. Hur mycket av det man älskar ska man egentligen lägga åt sidan för att anpassa sig till sin partner?
