Inför sin 80-årsdag var Richard fylld av förväntan när han begav sig till sin dotter Deidre. Det hade gått flera månader sedan de senast träffades och han var ivrig att få fira denna viktiga milstolpe med henne. Medan han körde trummade hans fingrar nervöst på ratten. Efter hans frus bortgång fyra år tidigare hade de inte längre träffats på tacksägelsedagen och de hade bara haft telefonsamtal en gång i veckan för att hålla kontakten.
När Deidre öppnade dörren hälsade Richard henne med ett brett leende och ett glatt ”Överraskning!” Men glädjen försvann snabbt när han märkte att tårarna rann nerför hennes ansikte. ”Pappa? Vad gör du här?” frågade hon med skakig röst.
”Jag kom för att fira min födelsedag med dig … det är den stora åtta-oh!” Richard svarade, men hans upphetsning avtog. ”Vad är det för fel, älskling? Varför gråter du?”
”Det är inget, allt är bra”, insisterade Deidre och torkade snabbt sina tårar. ”Jag hade bara inte väntat mig dig och det passar inte nu. Förlåt, pappa, men jag måste fokusera på mitt arbete. Jag ringer dig senare för middag, okej? Förlåt.”
Med det stängde hon dörren och lämnade Richard med en känsla av att vara sårad och förvirrad. Någonting var allvarligt fel. Han tog ett steg tillbaka från dörren, men kände fortfarande att han ville hjälpa till. Nyfikenheten tog överhanden och han kikade in genom fönstren.
Där inne såg han två hotfulla män sitta tillsammans med Deidre. ”Vem var det där?” frågade en av männen med barsk röst. ”Ingen”, svarade Deidre nervöst. ”Bara en grannpojke som busade.”
”Låt oss återgå till saken”, sa den andre mannen och stirrade på henne. ”Du ligger sex månader efter med återbetalningen av ditt lån. Mr Marco börjar bli otålig.”
”Jag behöver bara lite mer tid. Affärerna kommer att ta fart igen i vinter”, vädjade Deidre.
”Tid är något du inte har, raring”, svarade mannen och visade upp en pistol. ”Människor som är skyldiga mr Marco pengar brukar inte leva länge, vet du…” Hans hot hängde i luften och paralyserade Richard av rädsla. Mannen stoppade snart undan vapnet och såg föraktfull ut. ”Se dig omkring och hitta något värdefullt som vi kan ta med till mr Marco”, beordrade han.
”Men jag behöver den där utrustningen!” ropade Deidre. ”Jag kan inte tjäna pengar utan den!”
”Synd”, sa skurken och avfärdade hennes oro. De började plundra hennes hem och lämnade Deidre snyftande på golvet när de hade gått. Richard var förbryllad; Deidre hade berättat för honom att hennes företag blomstrade, men det var tydligt att hon hade stora problem.
När männen hade gått bestämde Richard att han måste agera. Han följde efter dem till en nedgången bar i stan där de gick in genom en olåst dörr. Richard tog ett djupt andetag och klev in. Ingen stoppade honom när han närmade sig gruppen av råbarkade män som samlats runt ett bord.
”Klubben är stängd”, morrade en man när han närmade sig Richard. ”Kom tillbaka senare.”
”Jag är här angående Deidres skuld”, sa Richard djärvt.
”Jaså?” svarade mannen vid bordets huvud och reste sig för att bedöma Richard. Han hade ett gentlemannamässigt utseende men bar ett otäckt ärr över vänster öga. Richard gissade att han var Mr Marco.
”Hur mycket är hon skyldig?” frågade Richard.
”En god samarit, ser jag. Deidre tog ett lån på 80 000 dollar av mig, och hon skulle betala tillbaka med sin vinst. Men hon gjorde aldrig någon vinst.”
”Jag har 20.000 dollar i besparingar”, stammade Richard, skakad av summan.
”Det är bara en fjärdedel av vad hon är skyldig oss”, suckade Mr Marco. ”Men det finns något du kan göra för att betala resten.”
Richard tvekade men visste att han var tvungen att hjälpa sin dotter. ”Vad behöver du från mig?” frågade han.
Mr Marco lutade sig närmare och flinade. ”Min partner och jag importerar bilar till Kanada, men vi har problem med pappersarbetet. En snäll farfar som du skulle inte väcka några misstankar när han korsar gränsen med en av våra bilar.”
Richard gick motvilligt med på det, desperat att rädda Deidre. Senare samma kväll körde han in på en bensinstation nära gränsen och parkerade bredvid en patrullbil. Plötsligt började en schäferhund i polisbilen skälla högt. Richard drabbades av panik; tjänstehundar skällde bara på misstänkta personer.
Han hoppade snabbt tillbaka in i sin bil, en Valiant, och försökte backa undan när polishunden blev vild. Poliser kom ut från bensinstationen och ropade åt honom att stanna. Richard ignorerade GPS-rösten som gav anvisningar och pressade istället Valiant till det yttersta, vävde genom trafiken och undvek med nöd och näppe kollisioner medan sirenerna tjöt bakom honom.
Han fick syn på en smal grusväg som ledde in i skogen och svängde av från huvudvägen, fast besluten att fly. De leriga stigarna var förrädiska, men Richard fortsatte. Han svängde ner för en brant stig och ångrade sig omedelbart när bilen fastnade nära en flodbank.
Han försökte febrilt att backa, men däcken snurrade utan att få fäste. Fordonet började glida närmare vattnet. ”Nej!” ropade han och drog i parkeringsbromsen, men den gick inte att hålla. Med ett högt plask träffade bilens front floden och vattnet forsade in. Richard kämpade för att öppna dörren när fordonet började fyllas.
När vattnet steg tog han ett djupt andetag och dök ner under vattnet och flydde genom öppningen. Han simmade upp till ytan, kippade efter luft och nådde flodstranden med en ny uppskattning för livet. Men han var fortfarande tvungen att ta itu med skulden på 80 000 dollar.
Richard liftade hem och gick raka vägen till banken. ”Jag behöver belåna mitt hus”, sa han till biträdet. ”Och jag behöver pengarna snabbt.” Efter vad som kändes som en evighet skrev han under papperen, med tungt hjärta.
Några timmar senare anlände han till klubben i en hyrd bil, redo att konfrontera mr Marco. Just då rusade Deidre mot honom. ”Pappa, vänta!” ropade hon. ”Jag tänker inte låta dig möta de där ligisterna ensam.”
Richard var splittrad men visste att han inte kunde stoppa henne. De gick in på klubben tillsammans, där männen väntade på dem vid bordet. Richard lade sin duffelväska fylld med kontanter på bordet. ”Här är 80 000 dollar för Deidres skuld, plus 15 000 dollar för ditt besvär. Jag, eh, sänkte bilen i floden.”
Mr Marcos ansiktsuttryck blev mörkare. ”Tror du att 15.000 dollar täcker den här röran? Det skrapar inte ens på ytan av vad du är skyldig mig.” Han tog väskan och slängde den till en av sina hantlangare.
”Du var en lovande affärskvinna, Deidre, men ibland måste man veta när man ska lägga av.” Han drog fram en pistol och riktade den mot Deidre.
”Nej, snälla! Det här är mitt fel! Gör henne inte illa!” ropade Richard och ställde sig skyddande framför henne.
Innan situationen kunde eskalera ekade polissirener utanför. Mr Marco sprang mot baksidan av klubben när skottlossning utbröt. Richard och Deidre duckade under bordet med bultande hjärta när kaoset utspelade sig. De barrikaderade sig tills polisen anlände och eskorterade dem till säkerhet. Lyckligtvis greps mr Marco.
I ambulansen frågade en ambulanssjukvårdare Richard om han hade några hjärtproblem. Han skakade på huvudet. Sedan kom en polisinspektör fram och frågade om deras närvaro på klubben. Richard förklarade situationen och hoppades kunna utelämna detaljerna om bilsänkningsincidenten.
Inspektören tittade på Deidre. ”Om vi inte hade hittat en bil full med smuggelgods i floden hade vi inte kunnat rädda dig. Du borde inte låna av så skumma typer, miss.”
”En bil i floden?” frågade Richard nervöst.
”Den tillhörde mr Marcos kusin. Det var så vi kunde sätta dit det här gänget”, svarade polisen.
Lättnad sköljde över Richard; de var på det klara. När de hade lämnat sina vittnesmål lät polisen dem gå.
”Jag är skyldig dig en ursäkt, pappa. Jag drog in dig i den här röran”, sa Deidre med tårar i ögonen. ”Hur säger man till sin far att man har misslyckats?”
”Du är inte misslyckad!” försäkrade Richard henne och lade sina händer på hennes axlar. ”Ditt företag kanske inte gick som planerat, men du försökte. Jag önskar att du kände dig bekväm med att dela med dig av vad som verkligen hände i ditt liv. Jag önskar att du kände dig lika nära mig som du var din mamma.”
Deidre bröt ihop i tårar när Richard tröstade henne. ”Det är okej, älskling. Allt kommer att bli bra.”
Vad tycker du om den här berättelsen? Dela den gärna med dina vänner, den kanske kan lysa upp deras dag och inspirera dem.
